NORRLANDS SILVER

 

Deflorera måste vara bland de mest underligt fantastiska ord som finns. 

 

Låtom mig deflorera dig.

 

 

Ibland inträffar såna där moments som följer med en under dagarna som går i Ålidhemmet. 

 

Efter att desperat ha försökt få med några av dårarna, dog jaget lyckodöden när fall S tackade ja till att uppfylla jagets läkarabstinens. 

 

Kvällen började med sweettalk och utläggningar om Parissyndrom, med tillhörande AT. Vinylerna haglade, vinet flödade.

 

Sen blev det sent och redo för avfärd med flärd, dylika fulvin. 

 

Läkarvillan ekade av tomhet, i entrén satt den modstulna personalen. Där fanns inga pilska läkare, inga sadistiska tandläkare. Det var vi och baren. Ett helrör beställdes in, sedan tillbringades tiden med att hålla låda för samtliga i personalen, och de två sidekicksen gjorde ett bra jobb. För en kväll var vi de viktigaste människorna. Väldigt importenta personer. 

 

Som två hybrider spelade vi många roller, terapeuten, underhållaren, DJ:n, de goda vännerna. Goffis hade varit stolt. 

 

Jaget slängde av sig skorna och bjöd upp fall S på en vals. Nylonbeklädda fötter trippade över Läkarvillans trägolv. Personalen moppade, och stannade upp i rörelsen för att betrakta det underliga rörelsemönstret. Och sen stängdes det, i samma tag som den sista klunken från Rhônevinet drogs ner. 

 

Utanför hade det som först varit vår återgått till midvinter. De unga tu stämde upp till Bowie och gick mot NH, efter ett stopp utanför det alltid så tilldragande E-puben. Attraktionen ligger i att få nyttja lite praktik på vilsna ekonomsjälar. Så de två öste klyschor över den intet ont anandes ekonomen. Varma i själen med frostiga i huden styrde stegen mot NH, medan Ludde med kudden skrek "Lägg till mig, jag är en jävla hora!!!". 

 

NH låg i mörker och kylan blev plötsligt påtaglig. De två börjar rusa mot jagets Ålidhem. Detet skriker. Medan hon springer. "JAG VILL DÖ, JAG DÖR. NU DÖR JAG". 

 

Uppe på rummet, efter lite kycklingsallad, sjunker detet faller ner i en liten hög och låter tempuren göra sitt. De unga tu omsluts i en sked, för ikväll behövde detet något annat än den sedvanliga kniven och gaffeln. Skeden får **** prickar i registret. 

 

Och så kommer morgonen. Spy i kastrull, Indiskas tekoppar, salladsskålar. Vadsomhelst, så länge du räcker mig den. I morgonljuset ser Rhônevinet inte så aptitligt ut. (nåä, detet mådde fint, det var ytspänningen hon ville åt, vi spar den dekadenta beskrivningen till ikväll). NU lever man. 

 

Som avslutande valslåt spelades denna.