En giltig känsla.
2012-oket på axlarna blir tyngre allt eftersom året barkar mot slut. Erfarenheterna under 2012 samlas på sin spets och hur tradigt den "Nya-början-är-början-på-det-nya-året-konceptet" är så är det en ganska giltig känsla. Det blir liksom legitimt att skaka av sig synderna. Nyår är som en hel jävla copingprocess i sig själv, en försvarsmekanism. För en kväll kan allt eskalera i en ångestspiral där allt processas och sups bort under en kväll. Därav har jag infört bokslut på året under just den kvällen, innan det brukar gå fel för de flesta. Som en katharsis, månad för månad, som betas av.
Jaget kom på att hon aldrig skrev ett sånt där fint bokslut inför terminens slut, den första. Det ville sig inte. Saker kom emellan. dåliga förklaringar. Fick plötsligt en kokosnöt i skallen idag och ville skriva det nu istället.
Nostalgin träffar liksom alla i dessa tider. Nästa termin är vi inte fulltaligt antal dårar. Då lämnar en stor tårtbit klassen för att pröva sina vingar i Europa under sociologin för att terminen efter komma tillbaka.
Nostalgi. Kan verkligen inte förmå mig att uppskatta det. Alla vurmar för nostalgi, men vad är egentligen poängen? Mysigt beskrivs det som. Men nostalgin tenderar att sammanfalla med saker som tar slut. Vänskapen som går mot en säker död, då det enda som finns kvar är att tala gamla minnen. Det finns inget nu, ingen framtid. Bara DÅ. Så deppigt. Samma saker händer nu. En epok läggs bakom och dårarna rusar fram, blickar mot nya höjder, men vill avsluta. Med en nostalgitripp. - Kommer ni ihåg brännbollsyran, de första ångestveckorna? Den utflippade hemmafesten på Teg? När du haffade den där hipsterdouchen på skarren? Alla kvällar i Ålidhemmet med basker, LP och rödtjut? Bortsvävande blickar, för att sedan möta varandras, dra en djup suck och stanna i minnesvakumet. Som om återplockningspriocessen från långtidsminnet var för ansträngande för att ta sig vidare. Nej tack. Saker tar aldrig slut. De börjar om i ny form. Därför fokuserar jaget blicken när andras svävar iväg och försöker hålla deras stabil. Ett aningen fåfängt försök kan tyckas. -Men låt dem drömma! Aldrig.
Fast rötterna tycks dra nedåt åven för jaget. Ner i det förslutna förflutna.
Som när jaget satte sig darrande på flighten upp mot staden som alltid sover, darrandes som ett björklöv. Hon spelade Everybody Knows This Is Nowhere med Neillan. Har alltid hatat att känna igen sig sådär för mycket i låtar. Så hon spelade den på repeat, från Sthlm till Ume. Hon hade precis haft jullov, sagt hejsvejs till allt hon kände och med 18 kilos övervikt hade jaget fyllt väskan till bristningsgräns. I den låg det varma thermotäcket. På Vasaplan börjar hon gråta av lättnad. Ume. Det som skulle bli det älskade trygga stabila förutsägbara Ume. Äntligen har jag hittat hem, tänkte hon en liten framtid bort.
Jaget har bott i Sthlm men var aldrig så rädd som där och som när jag flyttade till den galna kattkvinnan på Sveagatan. Jaget kände ingen i Umeå och ingen kände henne. Hon visste inte vart man skulle gå för att dansa eller för att låna böcker eller för att köpa batterier. Hon visste inte vilka sociala koder som gällde för paltsittningar och förstod inte att samer inte gillade att bli kallade svenskar.
I två månader ringde jaget hem varje dag till symbiosen, men aldrig till Göken och Höken. Nu stod hon ju på egna ben, inga sådana fasoner. Stockholm. Mitt hem. Mitt norrmalm där jaget tog de första stegen. Mitt östermalm där jaget upplevde sin första fylla. Mitt söder där jaget tog sin första cigg. Mitt kungsholmen där jaget fick sitt första jobb. Mitt gamla stan som aldrig egentligen hade någon betydelse. Mina barer, mina affärer, mina bibliotek, mina cafeer, mina vänner, mina ovänner, mina minnen. Alla fanns i Stockholm.
Nu har det gått ett år och jaget har fantastiska vänner i Umeå. Jaget har Scharinska. Jaget har Bibliotekscafeet. Jaget har nöjesmagasinet City. Jaget har folkkök och jaget har Slumpen och Strömpis.
Visst, hon har bott 19 år i Stockholm och knappt ett år i Umeå. Men så småningom kanske det blir mitt Umeå också. Jaget tror och hoppas det i alla fall.
