NORRLANDS SILVER

 

På föreläsningarna går vi igenom reflexiva system. Hur kroppen instinktivt gör de basala grejerna och man själv kan tänka på annat. Men vad gör man när allt lägger ner? När man måste tänka på att dra in luft, ner genom bronkerna och upp igen med varje andetag, på att äta/sova, på att ena foten sätts framför den andra när man går. 

 

Så går det när en hel värld rämnar. Onkel tog sitt sista andetag i tisdagsnatt. Han kunde inte välja att ta det där andetaget och det fanns ingen biologisk funktion i världen som kunde få honom att göra det. 

 

Igår satt sorgen på utsidan och den var ohanterlig efter att ha vaknat upp till den värsta av sanningar. Utanför pågår livet i samma tempo som det alltid gjort, det är hon inte längre en del av. 

 

Allt man borde sagt som hon tänkt. Älskar verkligen dig, du betyder så mycket. 

 

Cyklade med tunga tag mot nydala för att se film med fall A och J. Royal Tenenbaums. Det kändes inte bättre, men hade slutat gråta av vätskebristen. Om man kunnat gråta galla hade så nog varit fallet.

 

Cyklade sedan hem. Naturen var i mörker och dimman cirkulerade över Marieängarna. Luktade avlopp från några rör. Någonstans där blev hon lugn och stillsam. Det var inte bättre, men det var uthärdligare. Den kalla fartvinden kändes skön mot det svullna ansiktet. 

 

Så kom hon hem i sitt mörka rum i Ålidhemmet. Persiennerna hade varit nerdragna under lång tid. Hon tände ett ljus i en av ljushållarna i koppar som avger hjärtformationer på väggarna. Bredvid en bild på onkel och korset av pärlor hon hade fått i alternativ konfirmationspresent. För länge sen. 

 

När hon ser på mönstren som spelar över väggarna dras plötsligt en plansch ner från väggen. Hon sitter tyst, som i andakt. Hon ler, känner värme. En tanke förbi i bakhuvudet. Kanske. Kanske. 

 

Från ingenstans börjar hon tala. Ut i ingenting. Eller var det någonting? Allt det hon ville säga. När sista ordet lämnat läpparna hade sorgen som förut låg på ytan nu flyttat in och lagt sig tillrätta inuti. Där kommer den ligga för alltid. Men hon kunde plötsligt dra ett andetag. Utan att tänka. Och när hon lade huvudet mot kudden var det inte förtvivlade, hysteriska tårar som vätte kudden. De var varma, och kom någonstans djupt inifrån. Längre in än tårkanalerna leder.

 

Och andetaget. Igen.