NORRLANDS SILVER

 

Vet varken ut eller in vad allt är idag. Överjaget, jaget eller detet. Det är omöjligt att välja modus. Vad är jaget liksom? Ingen jävla aning längre. 

 

I går fick jaget total pyspunka. Luften gick ur henne. Och framför henne väntar den längsta Gammliabacken. Prövat cykla i 90graders vinkel, motvind med pyspunka? Vi kan slänga in 40- grader också. Nää. 

 

Dårarna förstod nog. Ville ha en kram, ändå inte. Fick kramar ändå. Fokuset på hormonsystemet var illa riktat. Hon satt mest och led sig igenom och tänkte på tempuren hemma. Fast vill hem egentligen. På riktigt. Inte Ålidhemmet, utan hem. Vara med junior syrsa och göken. 

 

Fall J köpte en center, en sån där krämig äckelhärligt sockrig sak. Gesten betydde mer än sockerruset. 

 

Allt händer på samma gång, allt dåligt. Glider hela tiden nedför backen hur mycket hon än trampar på pedalerna. Och denna jävla motvind. Stormbyar ersätts av nya orkaner. 

 

 

Ibland undar man varför människan överhuvudtaget står på benen, varför står man på benen? Det borde jaget veta vid detta lag, efter dagar som passerar av neuroner och aktionspotentialer. Men frågan kvarstår fortfarande, varför står vi? Är det blodsvetttårar, ren vilja eller hopp?

 

I natt kunde hon inte sluta tänka på ordspråket om att hoppet är det sista som lämnar människan. Blev irriterad. Men vad finns kvar sen då? Ja, enligt ordspråket ingenting. Så det finns alltså ingenting kvar av henne? Det är i alla fall så det känns nu. Det kanske är ett rätt ordspråk att använda ändå. 

 

Hur gör man om man varken vill spola fram, eller bak, eller stanna där man är? Det är så mycket som är crap nu. Saker och tings välbekanta form är inte längre fast i konturerna, jaget kan köra handen rätt igenom och jaget gör det med knuten näve.