* När fall L kommer över spontant på äppelkaka och tjattrar över ginger-te. Like old times.
* När fall A ger ifrån sig ett vettigt livstecken.
* Att jaget ska få vakta två katter inklusive en projektorduk och en bra vinylspelare i nästa vecka. Kan hända att jaget glömmer mata katterna med alla dessa distraktionsmoment.
* Stora mormorstrosor i beige kulör från Ge-kås. Fucking love those grannypanties.! Osexigt är det nya svarta, LOVAR!!!
* Basister. Därav nedanstående låt. Alltså. This is how you fuse funk 'n darkness.
Klockan är 24.00. Rapportinlämning imorgon, spex på lördag. Fredag, då äntligen dags för att sova studieruset av sig. Borde sov nu, rapporten skrev sig ju själv praktiskt taget under dagen.
Tillsammans med sina ägodelar sitter hon mitt i ett rus. Kaffe blandat med Titmuss ger en otrolig kick som varar i flera timmar. När hon kvicknar till är troligtvis kaffet slut och anteckningsblocket fulltecknat, så hon måste skaffa mer.
Solen skiner över snöhögarna och överjaget is heading for the Universitets biblioteket.
Bra dag i övrigt. Äppelskalsflisan som suttit fast mellan två tänder föll äntligen bort när jaget borstade gaddarna i morse. (Det är såna här meningar som får jaget att tro att hon var född bloggare).
På väg mot bibblio passerar jaget ett fönster i studentghettot. Musik hörs, det är Rock The Casbah. En snubbe sjunger för full hals där inne och överröstar musiken. "ROCK THE DAAANCEFLOOOOR, ROCK THE DANCEFLOOOOOR!!!". Jaget fryser till. Ska hon låta detta passera. Nej. Faan. Besserwissern vaknar till liv. Som en drift som inte går att stoppa. Är det såhär seriemördare känner?
Hon går fram till fönstret och knackar. Efter en stund tystnar skönsången. Killen sticker ut huvudet.
"Nejmenhej.!".
"Hej, du. Vad heter låten?
"Eh, ba vaaah?"
"Hej, vad heter låten. Den heter rock the CASHBAH. Bah så du vet. En liten hint om sångtexten till refrängen. Bah så du vet."
Har alltid fascinerats av dessa egointervjuer bloggare gör med sig själva. Jaget tänkte nu testa detta koncept. Ragga läsare liksom. Vi lever i kommersiella tider. Bite it.
Hur mår du? Jorå. Som jaget skrev nånstans förut, hon ÄR ju liksom helt okej, men det är när jaget är ledsen som jaget skriver här mest. Ligger liksom inte och krampar på golvet hela tiden, även om det kanske kan framstå så.
Vad önskar du just nu? Lite action. Bra action. I livet. Är vansinnigt rastlös.
Vad har du ätit idag? Klockan är bara barnet (13.00), så tre koppar kaffe.
Och på söndag? Då vill detet ha mänsklig värme i en soffa om hon så ska betala nån jävel för det.
Vem sov du senast med? Gud, vem kan minnas sånt, it's like Red light district här hemma.
Shit, detta var verkligen inte jagets grej. Hon känner sig besudlad nu.
Stod och skar kött i en timme nere i rabiesköket. Det var fint. Skära senor liksom. Och tror nu i efterhand att det var någon form av sublimering. Jisses. Alla hjärtans dag. Det är ju en kliché både att fira och att kritisera. Men what to do. Det kanske är dags för överjaget att förklara lite för er vad kärlek är. I alla fall ur hennes synvinkel.
Anledningen till att alla hjärtans dag finns. Tänkte på det med köttsaft över händerna. Det handlar ju egentligen om att normalisera parförhållandet, gärna ett hetrosexuellt sådant. Ett sånt där där man håller varandra i handen och har underkläder av röd kulör på sig. Och där folk köper geléhjärtan för ockerpris på ICA som ingen ändå äter. Att liksom förhindra andra former att ta sig till uttryck.
I Sthlm är 64% av hushållen singelhushåll, som jaget minns det. Därför är det ännu konstigare att parförhållandet är normen även i den staden, majoriteten blev plötsligt en minoritet. Hmm. Strange world. Men det är väl så det fungerar?
Allting för att hålla förhållandets fyra sköna väggar stadiga. Men alla dessa singlar, som inte har en egen dag. Alla ensamma människor överlag, med eller utan partner. De påminner parhästarna om någonting. Det finns något annat än monogami och smekningar framför chips och TV. Man kan vara lycklig utan någon annan. Och samtidigt. Att allting kan upplösas och att deras eget kärleksliv egentligen är ett stort luftslott. I sig är inte det något fel. Vi alla har våra egna luftslott. Men det är när man försöker smälla upp det på någon annans tomt som det blir ett problem.
Jagets släkt frågar ofta, och många fler därtill om jaget har ett förhållande. Det är alltid den första och sista frågan som man möts av. Varje gång jaget säger nej uppstår en viss besvikelse i deras tindrande förväntansfulla ögon. För att, självklart vill de att jaget är viktigt. Men för många går lycka hand i hand med att också ha en partner. Alltså är hon olycklig, fy skam och tvi vale........ Anark-znark....
Men jaget är lycklig. Mestadels i varje fall. Hon tycker det är skönt, att inte behöva kompromissa och få ha egen vilja, egna intressen som inte symbiosen inskränker på. Vad vill jag, vad tycker jag om att göra? Förhållande handlar om ge och ta, om begär och tillfredställelse. Jaget tror inte på sådana relationer. Det kommer alltid i slutändan att reduceras till en maktkamp med endast en nödutgång. Och den skylten kommer efter en tid lysa jävligt klart.
Så vad är förhållandet? Ja, enligt jaget då. Ni parhästar (om ni ens finns) och relationsslampor därute kan ju blunda ett ögonblick för halva vitögesanningar.
Äktenskap och förhållandet är som institutionaliserat sexslaveri. Som hindrar både mannens och kvinnans utveckling och förpassar dem till mentala krymplingar. Man gör sig till slav under sina nuvarande känslor för resten av sitt liv. Jaget tror på förbindelser mellan människor som är icke-permanenta, så att män och kvinnor kan fortsätta ha separata personligheter. Jaget tror på att förhållandet och äktenskapet gör kärleken instängd, unken och förlegad. Jaget tror på att kärleken förgriper sig på alla privata gränser och utvecklingen för båda personerna.
Synen kanske verkar väl individualistisk. Inte alls. Den inskränker inte alls på kärlek och kollektivism i stort. De som jag älskar vet om det (amorspilar på er idag). Jaget lever sida vid sida om människor, men när det kommer till själva relationskänslan uppstår total blokad. Hon har inte känt en känsla av den sorten under hela sitt liv, och tvivlar på att hon någonsin kommer göra det. I så fall måste kärleken utformas på ett sätt som inte inskränker på hennes egna persona.
Fast vem är jaget att säga något. Det aldrig upplevda kan aldrig erfaras och föras fram. Här sitter hon med sitt lammkött (tyvärr inte av den sorten, men gott ändå) och lite To(i)taly good rödtjut och tänker i sin ensamhet att hon ändå har det kanska gott. Väldigt gott. Och även om klichén om antiValentin kliar så är det ändå skönt att sticka i några ögon ändå. Det är sån hon är. När hon står där i köket och styckar lammköttet, och tycker det ser ut som ett nyss utplockat hjärta. Och därför styckar lite till.
Vad gött det är egentligen. Det här med att vara ensam i sällskap av sig själv.
XOXO XOXO LOVE UUUU. <3 <3 <3 GLAAAAAD ALLA HJÄRTANS DAAAAAAAAG!!!!!!!!!! :*
Är din Billybokhylla lite bättre än grannens? Dina barn lite sötare än andra? Din rapport lite bättre skriven än din kollegas? Förmodligen inte. Men vi tror det. Människor har en irrationell tendens att gilla saker som vi själva har varit med och tillverkat lite mer än andra saker. När vi har ansträngt oss för att skapa något, blir vi automatiskt lite mer nöjda med resultatet och ser på det med skönmålande, förälskade ögon. Det kallas för Ikeaeffekten för att man först upptäckte fenomenet i samband med just Ikeamöbler.
Jaget förlorade vadet, vilket innebar obligatorisk attending på togafest. Ja, men kul tänker ni. Addera faktorerna läkare, tandläkare, för mycket sprit, och Lokal (stället som lever efter principen av "Pft. svagg är för efterblivna, här är det drägg").
Studenter (läs läkare, kan även involvera tandläkare, men lägg till bitterheten över att de inte kom in på läkarprogramet) med redan uppblåsta egon. Män med chipstuttar hängandes ut från det synliga partiet på togan som måste kompensera detta med överdriven DOUCHENESS.
Det började med förfest. Hos fall I, V och C. Fall J och F följde med som entourage. Tur det. Togan lindades om gång på gång. Vinet flödade. Vi fick vara grekiska gudar för en kväll.
Togan blev som mental viagra.
Och sen Lokal. Inleddes med att hjälpa två läkare att spy i handfatet. Dekadent. Med ena handen strykandes offrens ryggtavla fick detet hålla andra handen för munnen då gallodören spred sig och fick fram ofrivilliga kräkreflexer hos detet.
Sedan hittar detet och fall J två trevliga typer, den ena med den självklara fucking hierarkin då han (läs läkare) mycket pedagogiskt gestikulerade en ribba där läkarna höll sig på god väg över, där bottenslammet var sjuksköterskorna, och där psykologen fick hamna ett par steg nedanför läkarna. Detet var inte ens förvånad. Så jävla lökig stil. Detet funderar på allvar att sluta kalla läkare för läkare och istället säga lökare.
Vi dansade galet till ett gubb-coverband som enbart spelade schlager. Att det kunde vara så befriande att dansa i lakan drypande vått av rödvin till gubbbandsversion av "Vindarna viskar mitt namn".
Sedan bjöds dessa trevliga typer in på efterfest hos fall J och F. Drinkar, goda! Bra stämning, förutom overload på lökare. Men om de tas rätt kan de ändå vara vettiga. Förutom när den självklara debatten arv v.s miljö inledes. Men vafaan, han tyckte basister är underskattade, så ger honom frikort där. Dock skulle en annan ännu doucheigare läkare med långt fult surferhår absolut komma med jävla konstiga tillägg utan underlag, typ, "genus!?? PAAAHHH.".
Skulle inte pissa på´nom om han brann.
Full tjej bredvid honom i soffan, ville naturligtvis ligga med surferboy. Kör sitt "Nää, men åh, du har så himla rätt!!!". Detet blir surare än gallan i Lokals handfat. "Men vafaan, öppna inte munnen om du inte har något att säga. Hur kan du instämma med den här tönten? Näämenjuste, du vill ligga. Men gör det då! Knulla bort de där sista hjärncellerna du har.".
Efterfesten höll på till kl 8. Och blev trevlig. Även om detet inte har några sociala spärrar.
Observera. Alla bildbevis från kvällen raderades hastigt och lustigt. Det finns alltså aldrig någon möjlighet att få se detet i toga. Som sig bör.
Psykologi har ofta fungerat som en form av städgumma åt medicinen och tagit hand om kontexten eller resterna efter det att medicinen har angivit den tunga vetenskapliga förklaringen.
Jaget påmindes som den alltid pågående kamp mellan det biologiska och sociala perspektivet på människans varande när hon hamnade i dispyt med två läkare på en togafest härom dagen (mer om den i ett annat inlägg, togafest får inte gå omärkt förbi).
Även på psykologprogrammet finns den motsättningen, även om det sociala är den självklara PK-hållningen. Där går det istället åt andra hållet. Det finns ingen biologisk prägel. What so ever. Även det ett skadligt perspektiv att anta. Många diskussioner med den alltid så biologiske fall N brukar sätta saker i perspektiv till den annars så allmängiltiga hållningen, genom sin radikala arvmässiga ståndpunkt.
Tänkte illustrera min hållning genom en liten pedagogisk bild. Projektionsläran.
Den övre bilden föreställer en cylinder. Om man projicerar den mot ett plan framstår den som en raktangel. Om man projicerar den mot ett annat plan är den en cirkel. Båda typerna av reduktion är alltså missvisande. För att förstå att det är en cylider behövs båda projektionerna.
Den nedre bilden projicerar tre olika föremål mot ett plan, varvid samtliga framstår som cirklar - man uppfattar inte skillnaderna mellan dem.
Om vi nu tänker att cylindern är en människa och projektion mot ett av planen är biologi och mot det andra är socialpsykologi så inser vi att båda projektionerna behövs.
Om tre olika människor projiceras mot endast ett plan famstår de som lika. Alltså behövs båda projektionerna, och vi kan naturligtvis tänka oss att projektioner mot fler än två plan är nödvändiga för att förstå det komplexa fenomenet människa och skillnader mellan olika individer.
Igår är en jobbig dag. Jaget gick in i onkels gamla rike och läste några vingslag historia, och lyssnade på hans musik.
Det skulle kännas mycket bättre med lite bekräftelse. En storbystad dam som håller om mig och viskar söta saker skulle förstås vara fantastiskt trevligt.
Men just nu skulle jaget nöja sig med att någon skriver ett sms. Att någon säger hej på stan.
Grannen kan väl i alla fall nicka i trappuppgången?
Så underbart bitter är jaget.
Det spelar ingen roll hur mycket man spenderar, hur mycket tid man ägnar eller hur mycket man låtsas att man gillar att dansa. Det går alltid bra i början, men ständigt slutar det att man sitter här... Ensam, övergiven och bitter. Den enda trösten är ett välbekant grepp.
Så fick en läkare suga ut ångesten ur söndagen med ett rodnande märke som resultat-assecoar till dagens seminarium.
