NORRLANDS SILVER

 

Tillbaka i etern igen!

Som ni förstår kväver fjollträsket allt vad skrivlusta kan kopplas till. Nu ska hon väl komma igång igen.

Dagarna har gått fort sedan ankomsten. I och med att jaget har grupparbeten i ämnet fostran och socialisation har hon heller inte stött på de andra dårarna. Bättre blir det nog i nästa vecka då blocket sociologi inleds. Givetvis saknar hon dem, och ännu påtagligare blir det när en efter en lämnar Ume i spåren av tillgodoräknanden och utlandsstudier. Varje dag sedan hon kom tillbaka, men också innan jul, har det varit någon hon ser för sista gången (på 9 månader, inte galet dramatiskt egentligen). 

 

Igår var det söndagsmiddag som vankades hos fall L. Förfest hos fall M med te och bullar ur Berså. Gediget. Sedan var det marsch ut i -23. Den magiska gränsen.

 

Jaget har sett fram mot att passera denna magiska -20 gräns i temperatur. Förra året var det nästan i klass med dödsångest. Hudcellerna liksom kristalliserades och dog av en efter en (känslan, inte verkligheten, så jaget ser inte ut som ett MountEverestoffer ännu). När temperaturen sedan klättrade ner mot -30 var det inte alls lika farligt. Med kylans intensifiering blev också fuktigheten i luften betydligt mycket mindre. Alltså blev -30 upplevt som betydligt mer behändigare. 

 

Saknar inte paniken i att skriva ett sms häruppe. Även om mycket annat har varit tråkigt att inte ha nära under Sthlmsvistelsen. Man måste liksom kommunicera, men det är ju rent suicidalt att ta av sig vantarna för att skriva. Det största norrlandsdilemmat genom tiderna. Antingen står jag här utan att ta av mig vantarna och hoppas på att lyckas stöta ihop med människan jag ska möta, eller så riskerar jag att dö av men kan kanske bli funnen i tid.Där jag ligger och vrider mig i dödsryckningar i snödrivan. 

Det blir till att unna sig själv ett par touchvantar i nytermin-present.