Med eller utan barnen i Afrika
Blev jävligt förbannad. Denna cyberdagbok har ju verkligen inte haft en politisk prägel (ja, om man inte följer ståndpunkten om att allt är politik) men blir så illa tvungen nu.
Problemet heter Janne Josefsson. Mannen som kastar en hel del rätt stora stenbumlingar på sin egen inglasade groggveranda. Hur kan man vinkla ett inslag så till den grad att barnfattigdom i Sverige förvanskligas och förnekas? Detta var mannen som jaget själv satt på pidestal under sina tonårsår.
"Så samhället ska finansiera hennes rökning?!" Janne. Jag blir så jävla ledsen. PÅ dig.
Att dra Sverigesituationen i relation till barnen i Afrika med uppsvällda magar och flugor i synen är problematisk på så många nivåer. Även om situationen i många delar av Afrika är panikartad i jämförelse med Sverige. Men det går heller inte att göra den jämförelsen. Blir så trött på människor som drar till med "men barnen i Afrika minsann...". Allting är relativt säger man, men är det det alla gånger?
Vi har en standard i Sverige, vi har en illusion om ett välfärdssamhälle som på många sätt inte stämmer med verkligheten som många människor i vårt land lever i. Vi kan ha de bättre, det går att förbättra livet för människor, om politisk vilja finns och människor som Janne Josefsson slutar vara så grymt ignoranta. Sveriges förställda välstånd borde innebära att ALLA har rätt till ett drägligt liv, med eller utan barnen i Afrika-jämförelsen.
Med en framtid där jaget kommer möta dessa människor känns detta som ett riktigt snedsprång. Förhoppningsvis blir det jagets kall i livet. Men som det ser ut för psykologer i Sverige är det kanske inte vad jaget egentligen kommer göra. Mer troligt blir att hon sitter och lyssnar på en vit kränkt medelålders man i divanen framför henne. Inte det heller att förkasta tanken på. Men tanken slog henne under våren och fick henne att fundera på sitt yrkesval. Men de socionomstuderande vänner hon har är garanterat dem som kommer få detta problem levererat framför sig varje dag i resten av sitt yrkesverksamma liv. Där har vi samtidens hjältar.
Det finns en bild av socionomen som lägre i rang än psykologen, både hos andra och många av dem själva. När jaget kom in på psykologprogrammet för snart ett år sedan var det en socionoms arbete hon gick in i programmet för. Kanske var det ignorant. Bilden av diagnostisering och konsultering istället för att agera som det sista skyddsnätet att falla tillbaka på när allt annat i livet fallit samman fick jaget att fundera över psykolog som framtid. Och för att vara ärlig. Lönen är högre, men det var inte det som var betydande för henne. Snarare var det den höga status yrket som psykolog skulle komma att föra med sig. Hon har börjat fundera igen. Hon skämdes över sitt ställningstagande. Att hon just varit så ignorant att hon trodde att hon kunde göra skillnad. Kanske kommer hon kunna göra skillnad. Skillnad för människor som kan betala 900:- i timmen. Hon får helt enkelt kliva av sin vita springare. Hon är inte längre räddaren i nöden. Det skulle hon aldrig bli.
Förhoppningsvis kommer hon ändå göra skillnad. Fast skillnad på ett annat sätt. Skillnad i form av att sudda ut tabubilden för psykiska sjukdomar, hjälpa människorna som är ensamma och vars sinne krackelerar med skild problematik. Men jaget önskar, verkligen, att socionomstudenterna inte skulle vända ner huvudet varje gång man presenterar sitt yrkesval på minglet på en fest. För deras arbete är det största beviset på att Sverige inte är den uppmålade välfärdsstat som alliansen så frenetiskt vill putsa fram. Med eller utan barnen i Afrika.
Kommentarer
Trackback
