NORRLANDS SILVER

Brännbolls VM i Ume. Klimax på våren för samtliga studenter och andra friskusar som satsar på att vinna samt fjortisar som satsar på den första fjortisfyllan.

Yra. Sommar. Kramar. Kroppsfärg. Falska löften. Och själv-klar-alkohol i mängder. För detet blev det sangria. Samt en hel del kroppsfärg. En mustasch och ett allseende öga. Lika många gånger som hon fick höra "tattare" fick hon höra "du passar ju asbra i mustasch, du borde ha det hela tiden". Jaha ja...

Tänk er Valborg, fast ett två dagars firande. Där har ni brännsbollsyran i en liten ask.

Efter morgonens föreläsning drog jaget med sina kompanjoner fall N och A mot ängarna där flera hundra lag tävlade om att slå bollen mest fördärvad. Mest utklädd, mest full är hållregeln medan det parallellt pågår det ”äkta” VM:et med internationella lag från hela världen.

Detet som började titta fram i samma takt som regnmolnen avlägsnade sig och kvällssolen började skina över det halvhjärtade spelet ute på planen. Detet agerade coach. Hade tittat för mycket på The Sopranos och kände att the boss-rollen behövde fyllas ut.

”Men backaaaaaa råååå, baaaacka!! Inte ni era anabolamonster!!”.

Vi vann mot nunnorna men lyckades inte slå ut anabolamonsterna. Så detet slog sig istället ner bland de andra dårarna och svullade kyckling.

Sedan promenerades det runt bland diverse politiskt inkorrekta lag. Bland annat läkare utan gränser. En kidnappad psykolog i bur, några u-landsbarn som serverade vodka till spelarna som sprang runt dränkta i nötkreaturblod med ortopedredskap i högsta hand och som ibland slog sig ner på den snodda britsen för att få lite välförtjänt rödvin ur droppåse.

Sedan var det hemåt för att värma upp inför den äkta yran. Som boende på fysikgränden visste detet att hennes lott för kvällen skulle bli förfestlokal, offentlig toalett och dessutom däckställe.  Efterfesten då alla Umes ungdomar samlas i ett kvarter, fysikgränd.

Kvällen mynnade ut i ett evinnerligt minglande där man slängde sig på öppen fest efter öppen fest. Sporadiska posörDJ:s så långt gatan kan nå, polishelikoptrar som hoovrar ovanför och försöker lokalisera var ungdomarna strömmar till. Detet och hennes entourage blir uppbjudna på en balkong för att dansa till ett stort publikhav inunder sig.

Kissnöden var svår, så jaget, fall I och N går in i en lägenhet med öppen dörr och bestämmer sig för att använda toaletten där. Fjortisar börjar smyga sin in och snor sprit från köket genom att hålla den innanför de små rosa tubtopparna från GinaTricot. 23 åriga män samlas runt dessa och frågar om de inte kan hjälpa dessa unga flickor på något sätt. Överjaget vaknar upp ur sin dvala och går fram till en av de glosögda grodgångstjejerna och frågar ”Är han fin mot dig?” Hon nickar och överjaget känner sig nöjd med insatsen men kommer till sin förskräckelse kommer överjaget på att kanske hon hörde det som ”Är han ett svin mot dig?”. Överjaget svänger om bara för att upptäcka att de båda är som bortblåsta.

Nu har alla vridit trasan och då kommer en rasande värd utspringandes i hallen. ”UTTTTTTUUUUUUUUUUT. Vafaaaan gör ni hääääär!!!?”. Detet och entouraget vänder snabbt på klacken för att upptäcka att femton dimmögda zombies är påväg in i hallen.

Där sviker alla detet som bestämt ska ha kul hela natten. Hon hamnar på läkarefterfest och börjar tillreda drinkar till gänget. Några dooopers och allmänt underligt sällskap. Men ibland är det bra att komma ner på jorden. Eller upp i nirvana.

För att komma ut från ångorna därinne sätter sig detet på en bänk utanför och tittar upp på den aldrig mörknande himlen. Två män sätter sig bredvid henne. Den ena med tydlig diagnos. ”NNNNUuu ska vi LEÄÄKa” och springer runt gården några varv för att sedan försvinna. Den andra är helt uppslukad av detet. Hon kunde sagt vilken skit somhelst, men hon var ändå ”Världens mest intressanta kvinna!”. Nickedockan hade talat och det gjorde även detet.

”Gå - Nu.”

”Ja.ja visst. Vad intressant. Jaaaa. Du är så intressant jaa”.

Så går detet, och när hon rundar in i kvarteret bredvid i morgondimman och dödstomheten är det någon som ropar ”Men det är ju du!”.

Kommer ni ihåg Kafka-mannen? Han duschpåsen som förutom att förolämpa jaget med att inte ens kraftanstränga sig till att observera hennes namn också hade ovettet nog att kalla henne hipster. Herregud, vissa människor saknar ju allt vad kutym innebär. Hon stirrar upp mot fönstret och försöker fokusera den dallrande blicken. Han vinkar upp henne. Hon försöker fokusera en fin dänga att slänga upp.

Så öppnas ett annat fönster tvärs över gården, ”Låt tjejen va, hon ska med oss. Kom upp hit du!”.

Plötsligt öppnas ett tredje fönster i närheten av detet, ”Hallå, nej lyssna inte på dem. Kom upp hit istället!”.

Detet står där och fokuserar fokuserat. Och så öppnas en dörr. Ut kommer, vad detet senare får klart för sig, förbundskaptenen för franskrikes landslag i brännboll. Crediiiiigt. (…)

”Venez avec moi…”.

Detet forsätter på sin egensnickrade franska och har faktiskt en riktigt excellent låtsasdialog med denna fransos. Dalímustaschen var en riktigt bra raggadish. Spansk bigote möter fransk moustache.

Över gården försöker en tvålfager kille få till några illa ovalda toner på sin gitarr.

Musikmarodören på andra sidan som spelar musiken jaget dansade till när hon de första gångerna gick ut på klubb i sitt gamla liv. Indiepopens år. Jisses vad intetsägande allt var då.

Kanske lite överdrivet att rikta fullstyrkasatta högtalare mot gården från det öppna fönstret. För att alla ska få chansen att höra på dennes fantastiska musiksmak. Dessutom är ljudet bättre än det jaget försöker lyckas frambringa på den uråldriga drakens gamla dator, det grämer henne.

Nu är det reggae för hela slanten. Väldigt innovativt... Sommaren har aldrig känts längre bort.

Humanistisk psykologi oförskämt tidigt.

Sedan ”Filosofins tröst”-läsning på trappen. Vid kapitelbytet blev det plötsligt svårt. Boken är uppbyggd för att kunna söka tröst hos de stora tänkarna i nischade kapitel som rör exempelvis ekonomiska motgångar, krossat hjärta och impopularitet. Med risk för att jaget ska låta självbelåten upptäckte hon svårigheten med att attackera nästa kapitel, vad finns det för motgångar i hennes liv? Kan man anta motgångar när solen skiner och sadisten i detet kan njuta av att se en daggmask som hamnat otroligt fel i stekande hetta kräla i sitt snart egna stoft.

Fall J kom och gjorde jaget sällskap för att sedan bytas ut mot fall A. När fall A dök upp var överjaget strax uppe för att bevisa sin heroism och kastade med rask hand ner daggmasken med en maskros ner i rabatten med Bowies moraltal i huvudet (ja, det stämmer. Jagets inre röst låter som Bowie) . En maskros är en maskros är en maskros. Representerade tänkegångar för de tre inblandade i dramat. Masken, överjaget och fall A. Nu får den fortsätta sin livsuppgift att förbättra jordmån tills att dess fem hjärtan slutar slå.

Jaget och fall A bestämde sig för att göra egengjord lemonad och den blev gnistrande läskande. Efter lite felhantering av diverse köksobjekt för att få ur optimalt med citronsaft utkleeemt måttades det med ögon för att försöka knäcka lemonadreceptets hemlighet som tycks behövas tusen uppsättningar recept i cyberrymden. Och ingen kunde göra den godare än detta.

Överjagets alternativa amfette

(Introducing studentkickar)

• Mer socker än nödvändigt
• Kreativt splaschade citroner
• Studera diverse aggregationstillstånd av vatten. Fast, flytande eller varför inte i gasform?
• Blanda saligt tillsammans i shakeer
  
  
  
  
  
  
  

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Fröken har visst fått fräknar. Blossat upp i ansiktet i samma stil som brännan, ja visst gör det ont. Å den vind- och kylpinade bitterbleka huden får sig nu en riktig omgång på trappen till Ålidhemmet. Brunfettet på armarna börjar anta samma nyans som resten av kroppen. Narcissismen flödar! Denna heta längtan efter det egna bara benen i det smickrande skenet av en iphones hipstamatic-intällning.

I förra veckan var värmen blott en dröm. Ängsliga droppar av det värsta skyfallsepoken. Och så vänder det.

Björkarnas pollen, brister och skapar massepidemisk uteblivenhet från föreläsningarna som får studenterna att jubla.

Men åh visst gör det ont när hettan glöder, varför skulle annars sommaren i Ume tveka?

På trappan vilar fall A i den tillit som jaget skapat.

Ja visst gör det ont att behöva bege sig in och läsa om existentiella terapimetoder.

Igår vankades det kultur hela dan på stan. Kulturnatta.

Efter lite drivvedsfasoner tog det lång tid innan jaget fann sig tillrätta inför scenerna. Allt ifrån armbrytning till sjungande pirater. Kronan på verket skulle tydligen vara Deportees och Two White Horses i Umes stadskyrka.

Fall L lyckades lura med jaget och några fler till att sitta och invänta spektaklet på gränsen till fånigt lång tid innan.

Jaget kunde då ta tid på sig att granska kyrkans arkitektur. En syssla inte helt att förkasta. Jaget agerade lekledare och groteskare målningar än någonsin skådat letade sig fram på kollektinformationsbladet.

Sedan satte horsarna igång med det pinsammaste mellansnacket alla tider. ”Den här flygeln är verkligen sämst. Jag kommer hit och blir besviken över att den andra inte står här. JA, jag vill ju inte klaga… Men det är ju jäkla dålig”.  Syskon dessutom som står och raljerar över publiken och kör internskämt sinsemellan.

Hursomhelst lyckades jaget även svänga förbi nyöppnade bildmuseet med fall C. Lokaler intressantare än konsten i sig.

Mycket metal, många raggarbilar, ”hånk the hååårn!”, som jaget och hennes entourage sprang runt och skrek. Lite spontandans på torget. Allmänt inspanande av lammkött och sedan promenerade jaget skrattandes hem med fall N och I som båda försökte utrönja vilka försvarsmekanismer jaget knäckt in i sitt nattliga hat mot det allt mer stigande antalet hårsalonger i staden. Jaget konspirerade in på småtimmarna innan hon slutligen slog på sig pyjamasen och åt en banan.

Jaget spräckte mödomshinnan och provade efter 4 månader med staden som alltid sover en rullpizza.

Ihoprullad pizza med kebabfyllning. Refererar till tidiga skriverier om det inte ringer en klocka.

Det var mest kladdigt, opraktiskt och patriotiskt. Härligt på ett småaktigt och det-är-vad-man-gör-det-till-vis. Särskilt eftersom fall C var uppe och ville dela upplevelsen med jaget. Där satt de och lapade sol vid umeälvens flodbädd.

Nu har överjaget bestämt sig för att gå och storhandla på håll för att hålla ut söndagstristressen och invänta arbetsveckan. Strömpis (AKA Strömpilen)

Ingen gillar en sthlmare som försöker få en stormarknad att ligga snyggt i mun och samtidigt få stället att låta mindre skräckinjagande än vad det faktiskt är.

Backarna långa, vägarna krokiga och det enda hon kom hem med var två kilo vindruvor, Ajvar och Hellman´s Mayonaiseäääää. Två och en halvtimmes intensivapatisk shopping.

Fruktbart för plånboken om hon nu lyckas överleva en vecka på detta. Fruktbart för ryggen kan tänkas, om det inte hade varit för att hon glömt att ta ur kurslitteraturen. Det fick hon gå mellan hyllorna på Maxi-monopolet och d(g)ruva sig över.

Heldags helgdag av psykodynamisk personlighetspsykologi-inläsning.

Det värsta är att jaget tillbringat dagen med att applicera teorierna på sig själv. Efter 12 timmars pluggande är hon helt övertygad om att hon lider av svår påträngande pseudomentalisering. Under utvecklingspsykologin var jaget övertygad att det enda hon behövde i livet för att fullfölja sin metamorfos var ett barn. Tänk då vad som kommer hända under block om patologiska störningar. Kan man dö om man hoppar från ett studenttak på två ynka våningar? Kanske om jaget djupdyker ner genom asfalten. Tillbaka till jaget problematik med sina nyfunna pseudomentala sidor.

Hon respekterar helt enkelt inte att hon aldrig någonsin kommer ha full insyn i sitt eget eller i andras inre.

Tillslut är hon både vara inadekvat och överaktiv. Insikten idealiseras för insiktens skull. Liksom. För det är ju bara så det är.

Jaget är extremt detaljrikt men har aldrig en punkt(.) Och förvirringen tilltar i styrka när man frågar.

Så här kul har vi det i Sverige just nu. Förutom särskrivningen kan namnet vara värt att notera en runda till.

Kanske är det xenofobien jaget inte trodde existerade i henne som ryggade tillbaka när dessa serverades på en tillställning ett par veckor tillbaka. Eller också den hiskeliga smakkombinationen.

Svensk feghet i ett nötskal. Inte jaget då, utan smakkombinationen. Eller ja, när vi ändå vrider och vänder på det så…

Utanför blåser tyfon. Syfilisväder är vad det är.

Efter seminariumdag och föreläsning om affektteori (mycket intressant och många påträngande insikter om jaget självt) kan det vara skönt att krypa upp ovanpå en kuddhög så att man känner sig störst i världen och dricka lite tranbärsjuice.

Detet känner för att dansa. Men det ligger 7-dagars tentadisk över golvet. Omöjligheter är vad det är. Så hon finular istället lite abstrakt på vad hon skulle dansat till om det fanns rum och fräschör.

Så mycket till överjag var det inte som fick möta apokalypsen för några timmar sen. Hon var inte ensam. Fall A stod vid hennes sida hela veckan ut med studerande av metod och statistik fram till småtimmarna, dag ut och dag in.

Så kom dagen då det var upp till bevis. Om överjaget höll måttet.

Efter syndafall av regn under flera dagars tid lös nu solen olycksbådande över östra paviljongerna och de två neråtböjda olikfärgade hjässorna. På marken trängdes krossade maskkroppar.

Tunga var de av blunds frånvaro. Jaget hade väckts av fyllehundar som gått in genom fel dörr och in till henne (detet låser inte dörrar, till symbiosens stora förtret). Efter att legat och vridit sig, äntligen somnat, så får hon efter det abrupta uppvaknandet inte många uppladdningstimmar.

Nyvaken attackerar överjaget och resultatet blev antingen alla fel eller alla rätt.

Tentavakten var en riktig belsebubba. Sitter och utnyttjar tiden genom att göra provet surt för studenterna. Talar högt, rycker i saker på skrivbänken och ger pillemariska blickar över sina skräckinjagande läsglasögon från mitten av 80-talet.

Vinglandes ur salen sluter ett ituslitet och urmosat det samman med fall A. Storhandling av bönor och vodka. Sedan hem och kolla koreansk rulle, "Cast away on the moon". Perfekt avrundning på en dag som omöjligen kunde bli sämre.

Sedan shakeade detet ihop ett par seabreeze och så satt de i solen och göttade sig tills det var dags för förfest öst på stan. Fall K och A hade som vanligt lyckats leverera en belevad gästfrihet.

Kvällen fortsatte mot socialize där det dansades det lilla vett som fanns kvar ur huvudet efter tentan. Inget konditionerat dansgolv. Som att hamna i skärselden. Iskuber skickades runt, män tryckte dem mot sina håriga bringor och körde upp dem i ansiktet på kvinnor. Inte så fräscht. Så detet gick strax därpå och tog den sista bussen hem till ålidhemmet i sällskap med fall j och fall a.

Detet tryckte i fall A ett par mackor innan han slutligen gick hem och brandlarmet gick.

Att må dåligt tenderar att visas kulturspecifikt och blir på så vis ett kulturellt utlopp då man anpassar symptomen till sin kultur. Ätstörningar är ett skinande exempel.

DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), varje psykiatrikers våta dröm och varje psykologs heliga graal tillika samlingsverk av diagnoser. Vad betyder det kulturspecifika för den? Kanhända likriktar den symtomen.

Exakt såhär mycket ska man utagera för att definieras som sjuk och såhär är det att vara ledsen. På många sätt blir detta den ultimata försvarsmekanismen. En kulturell försvarsmekanism.

Näää. Nu alltså.

Jaget har ändå trots lovande om att behålla estetiken censurerat sitt studentliv till fördel för tentapluggande och politisk korrekthet. När man som student inte ständigt går runt i bakisdager har man tid att tänka på saker.

Och se vad jobbigt det är att tänka. Alla dessa saker som gör att man vill gå i bitar. Som att, varför är det så att som kvinna får man de egenskaper som blir över? Det som liksom blivit över efter att mannen definierat sig själv?

Jaget vill inte vara snäll och vårdande.

Hade jaget levt i början av 1900-talet hade hon varit värsta sortens hysterika. Och som de hysterikor man var i den borgliga överklassen eller den timida medelklassen (arbetarklassens kvinnor hade inte tid att vara hysteriska mellan barnafödandet, extraknäckandet och den allmänna misären) fick hon livmodern bortopererad eftersom ”det måste sitta i det kvinnliga, den här hysterin”. Synd att man senare kom på när männen började återvända från krig och sådant där annat manligt aggressivt att även dessa personer uppvisade samma symptom. Svimningar, utbrott och ångest. ”Oppps… Vi råkade visst operera bort din... ”

Det svaga könet. Det där andra. Som får det där som blir över och blir vald sist till allt.

1800-talet slutar mannen gråta. I alla fall offentligt. Sjukskötaryrket blir ett kvinnligt yrke. Nu när bedövning fanns i form av opium och lustgas behövdes inte starka män som kunde hålla i de patienterna som blev opererade. Kvinnorna fick ta över tempelriddarnas roll som det kristna helgonet, alltid redo med en sval hand mot en febrig manspanna. Och än idag är det likadant.

Vänta. Jaget måste ta lite kaffe.

Så. Hoppas jaget uttrycker sig rätt, det brukar ju påverka hur man lyssnas på.

Det värsta är ändå. ”Det där hände då”. Finns det något som överjaget förfasas över är det denna idealisering av nutiden. Ordet civiliserad trodde jaget skulle lämnats i en ouppbrytningsbar låda någonstans under kolonialismens guldålder. Men tydligen har någon återigen öppnat Pandoras ask.

Vi övertextualiserar vårt samhälle. Gör vårt samhälle till något så mycket mer önskvärt än vad det faktiskt är.

Vad vi gräver upp förändras med den tid vi lever i, vilket gör arkeologins idéhistoria så otroligt komplex.

Läkare tillika lingvistiker bjöd in sig själv på middag. Det vankades ungsrostad sötpotatis tumlad i olja, salt och chilipulver. Samt saftig köttfärsbiff med spiskumminhint och en lätt sallad för att väga upp det andra mastiga.

Många (studenter) skulle kalla detta en ganska festlig måltid. Men nu jämför vi ju också med att alla ständigt äter falukorv och pulvermos i bästa fall.

Jaget tror på att istället för att lägga pengarna på ofantliga mängder sprit och att någon gång lyckas smita undan en horribelt dyr kursbok, kan man lägga pengarna på god och näringsrik mat. Allt behöver inte bestå till hälften av majsmjöl och palmolja.

Mat blir jaget lycklig av. Rätt mat. Helt enkelt mat. Kan man kalla det där andra mat?

Jagets korridorsgranne gick från att skryta om att kunna trycka i sig rå falukorv, till att kunna äta fryst rå falukorv till att, som i senaste uppdateringen, äta rå fryst falukorv som hon först tappat på golvet.

Jaget försöker ge henne en fin censurerad pseudonym, för att sekretessen är A och O för en blivande psykolog som jaget i bloggen. Men jaget finner det svårt med att ge henne, en så otroligt oinspirerade och dessutom ganska alltigenom unken människa, ett vältänkt smeknamn.

Jaget läste idag i den store draken (tack för prenumerationen Höken) om den utbredda narcissismen hos unga i dag. Att kunskap är ett helvetes luftslott och att unga lär sig mindre och mindre men tror mer och mer på sin egen kapacitet. Journalisten lyckades väva in några slutrader som gav någon slags motbild, men överlag var det ett jäkla häcklande av unga som mest utvecklades till en stor manifestation av jantelagen.

Jaget tänkte på sig själv och sin stundtals påtagliga hybris. Hon tänkte också på hur den stundtals tagit henne långt i ett samhälle som kräver just entreprenöranda och vassa armbågar. Det är vad man behövt utveckla för att ta sig framåt och bli attraktiv på den här arbetsmarknaden som folk fortsätter att tjöta om.

Att vara attraktiv mot något man aldrig mött är ganska svårt. Hur ska jaget veta vad arbetsmarknaden tänder på och var någonstans denne gillar att bli kliad på, eller för den delen om hur denne gillar sina ägg på morgonen? Enda sättet är att bli bäst på allt helt enkelt. Eller i alla fall låtsas som att man är bäst på hela filjongen.

Dessutom går detta inte ihop med jagets bild av unga idag som har bland de sämsta självbilderna, är mest deprimerade och utbrända. Skulle detta vara någon slags effekt av att inte överhuvudtaget ha ett begrepp om hur faktiskt medioker man egentligen är? Det låter sannerligen inte som någon idealiserad självbild utan snarare motsatsen.

Sådana tillfällen. Då man stöter ihop med någon som man aldrig trodde man skulle se igen. Egentligen är det väl naivt att tänka att man aldrig skulle träffas igen i en stad som Ume. Frågan är om det är på Ica Ålidhem eller på Kårvillan en mörk lördagsnatt i röken på dansgolvet.

Skedad av en basist hela natten.

Köttfärs över hela golvet.

Testosteronstinn odör i hela rummet.

Dragen i tårna av fall S som huttrat i tältsängen under natten.

Upp och sköta obligationerna såsom den eftersläntrade veckostädningen. Finns inget som doften av upplösta matrester på en spis som grott in sig under månader bakåt i tiden, blandad med kemikalier när man känner sig rörig i huvudet.

Jaget hatar veckostädningen. Ett tankemässigt demokratiskt system som urartar i hämnder i form av att ha urballade förfester som den ena för att det är dennes städvecka blir tvungen att moppa upp för. Fuuuu.

Kaffekopp på kaffekopp.

Ut i solen med fall L.

Sitta på bryggan och se ut över den frusna pölen mitt på campus.

Himlen som en sommardag.

Tro det eller ej. Kanske är det inte staden Ume i sig som förvänt överjaget men det är sannerligen ett hipsterrehab. Jaget funderar på att arrangera reinkarnerande resor till Ume för hon har lyckats släppa på pretentionerna och nå insikt bortom rutiga skjortor och helskägg. Nu ser jaget snarare rutiga skjortan som ett vettigt plagg att uträtta ansträngande göromål i som exempelvis flytt och ommålning. Skägget kan vara mysigt att dra ansiktet över, i rent peelingsyfte då såklart… Eller som ett mysigt terapeutskägg att stryka fingrarna över och ingjuta trygghet i människor med.

I staden som alltid sover är det omöjligt att hålla fast vid underliga mantran och att uppfatta sig själv som speciell och unik men manifestera denna exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt. Allt är ju svårt när plötsligt ingen bryr sig om trivialiteter.

Plötsligt inser också överjaget att övervägande del av hennes gamla bekantskaper alltjämt framträder som mer och mer pseudointellektuella. Det abnorma storhetsvansinnet förtjänas att filas ner.

Jaget är tillbaka och hon hoppas att ni inte upplevt en alltför grav separationsångest efter den långa tid som förflutit sedan senaste inlägget.

Faktum är att en massiv självcensur satte stopp för de knotiga författarfingrarna. Höken gav henne en åthuring om att vissa saker inte borde rapporteras lika frekvent om, sådana där studentsaker. Eftersom att jaget är mycket eftertänksam av sig och låter ett påstående gå några varv i blodomloppet innan hon väljer att låta det ta sig ut ur ena örat eller ta det till sig det.

Det jaget kom fram till var enkelt. Hon ska istället ta vid med förnyad styrka sedan tidigare. Verkligenheten är hård, särskilt att ta in på avstånd. Men detta är jagets verklighet. Tyvärr många gånger, helt fantastiskt andra gånger. Och vad förlöser inte de bästa texterna om inte författarens lida?.

Snabb resumé är nu upplägget, sedan publikation av det skrivna emellanåt. Faktum är att det inte bara är jagets eftertänksamhet som lagt käppar i hjulen för skrivandet utan också hennes otroliga lathet i att ännu inte ha skaffat sig Internet.

Så, var var vi? Det är början av april och jaget sätter sig på flyget ner mot fjollträsket för ett kärt återseende av staden som sover lagom mycket. Eller så mycket som folk sover i Berlin i alla fall.

Vid T-cen tog det stopp. Jaget nästlade sig ner i betongen, borrade in fötterna i mosaiken och betraktade människorna runt om henne. Var detta hennes stad? Ansiktena var fula och förvridna och när de inte knuffade till jaget i sidan gav de henne dryga blickar och så slog det jaget. Är invånarna i denna stad verkligen så dryga som det sagts och som jaget har försvarat staden? Har det ständigt varit så? Var jaget själv likadan? Hade hon ens förändrats? Varför hade jaget inte sett detta innan?

Uppväckt ur inväxten vid T-cen fick jaget inom bråkdelen av en timme se ett vänligt ansikte som strålade mot henne i sann naivitet med de stora blå ögonen och den näpna framtoningen. Att återse symbiosen efter lång tid av längtan var fantastiskt och hon och jaget kastade sig ut på en Årstapromenad som under de gamla goda tiderna.

Dagarna förflöt. Påskgodiset förtärdes. Detet låg i köttkoma. Efter total motvillig köttavhållsamhet trycktes köttbit efter köttbit ner i det vidöppna gapet, ibland är det bra att ha en hök och en gök där nere i boet.

Det mest gnistrande var att återse Brodern. Han hade inte förändrats. Jaget började redan sakna honom vid första återseendet. Det är så sorgligt hur man kan sakna någon så mycket och veta att saknaden är för en lång tid framöver. Men när tonåringar växer upp dras bandet längre ut och blir mer töjligt ändock lika solid.