Dedicerad Umeå
dimman tät kring Ålidhemmet ligger
kramar vettet ur dess invånare tills de tigger
csn det ej räcker, snart får studenterna börja sälja snäcker
från stränderna vid havet bara navet vill köra oss dit
annars vi får flyga dit likt änderna
minsta vägglus vågar inte visa sig ur väggen på sitt hus
utanför viner vinden över tegel och betong
inte ens kedjerökaren sig ut ta ur sin salong för ett rus
detta är ett hiskligt hus
innanför är det varmt och gott, falukorven till middag värmdes smått
städvecka är det snart, kanske kan man muta någon med en snäcka? Eller täcka golvet med en bräcka?
på tempur det tas en lur
till dess att tentan kallar
då det energin nallar
plastmattor i all ära men ibland det mest förfära
som när man hittar blod, liten fläck då kan inte rädslan gå väck
under sängen sin, det är väl ändå inte min?
förjävligt långt är det in till stan, dit kan man bara gå på dan
annars är mest allting stängt, ibland kan en fjolla som jag tycka sånt är helt befängt
ibland jag tänkt, är detta liv för mig att bli?
då jag staden en nig ger
kysser rådhusets siluett
utför en liten piruett
i skuggan av en björk och ur en vinflaska drar upp en körk
om något är väl detta livet, jag mig själv konstatera
fast mest är det väl att jag flosklera
Leverera pretentioner på fat i stora portioner som får den gråa massan att grimasera, det är något jag ofta demonstrera
för något så litet som mig att hitta hem i ett så stort snörike är inte lätt
det enda man kan hoppas på är att man varmt åtminstone sig klätt
har du någonsin sett hur himlen liksom skiner upp
hur gröna lågor dansar i frostbiten natt
då har du inte fått fnatt, tagit tjack i frack eller blivit alltför sliten
då är du hemma.
detta är något jag för en lång tid inte kommer lämna.
