NORRLANDS SILVER

Studentlivet är det mest ambivalenta som finns när det kommer till relationer.

I ena stunden är man omringad och bedövad av fyllehundar, retarded turtles och allmänt duschpåsiga människor, för att i nästa stund totalt utlämnas åt ensamheten. Att ligga på sitt rum och komma på allt det där som det krävs en till för att kunna genomföra. Som att spela twister, kolla garderober efter monster eller för den delen identifiera det som kliar mitt på ryggen som ett bedbug-bett eller bara ren hallucination.

Då får man göra sig lycklig på de små sätten som erbjuds en arm student som jaget. Som att köpa extra stora ägg på ICA, istället för de små, äckligare och billiga, eller att äta havregrynsgröt ur en faktiskt diskad tallrik, istället för en som återanvänts till halva veckans frukostgrötar och är sådär härligt lager-på-lager-intorkad.

Jaget tror föresten att det spökar inne i Ålidhemmet. Under natten hörde jaget någon gå runt i hallen och ibland när hon står framför badrumsspegeln kan hon känna ett tryck över axeln, som om någon lade handen på och så svartnar det i hörnet av spegelkanten. Först blev jaget mörkrädd, men nu har hon förlikat sig med att bo två i en liten etta. Med tanke på storleken på studentrummet (19,7 kvadratmeter) borde en snar sammandrabbning vara oundviklig.

Antingen är detta ett hjärnspöke eller ett faktiskt spöke av kött och blod/lakan och kedjor. Möjligheten att det spekulerats fram ett spöke för att hålla jaget sällskap under statistikinläsningen och den ensamma tid det innebär är fullt möjligt, för förutom att spöket är en nattuggla som håller jaget vaken är det faktiskt helt okej att få en hand på axeln innan man ska bege sig mot universitetet.

Jaget frågar sig själv om det är möjligt att träna upp ett spöke till att titta efter bedbug-bett och spela twister. Hon tänker inte förkasta den hypotesen än på ett tag.