4 nyanser av separationsångest
Jaget är tillbaka och hon hoppas att ni inte upplevt en alltför grav separationsångest efter den långa tid som förflutit sedan senaste inlägget.
Faktum är att en massiv självcensur satte stopp för de knotiga författarfingrarna. Höken gav henne en åthuring om att vissa saker inte borde rapporteras lika frekvent om, sådana där studentsaker. Eftersom att jaget är mycket eftertänksam av sig och låter ett påstående gå några varv i blodomloppet innan hon väljer att låta det ta sig ut ur ena örat eller ta det till sig det.
Det jaget kom fram till var enkelt. Hon ska istället ta vid med förnyad styrka sedan tidigare. Verkligenheten är hård, särskilt att ta in på avstånd. Men detta är jagets verklighet. Tyvärr många gånger, helt fantastiskt andra gånger. Och vad förlöser inte de bästa texterna om inte författarens lida?.
Snabb resumé är nu upplägget, sedan publikation av det skrivna emellanåt. Faktum är att det inte bara är jagets eftertänksamhet som lagt käppar i hjulen för skrivandet utan också hennes otroliga lathet i att ännu inte ha skaffat sig Internet.
Så, var var vi? Det är början av april och jaget sätter sig på flyget ner mot fjollträsket för ett kärt återseende av staden som sover lagom mycket. Eller så mycket som folk sover i Berlin i alla fall.
Vid T-cen tog det stopp. Jaget nästlade sig ner i betongen, borrade in fötterna i mosaiken och betraktade människorna runt om henne. Var detta hennes stad? Ansiktena var fula och förvridna och när de inte knuffade till jaget i sidan gav de henne dryga blickar och så slog det jaget. Är invånarna i denna stad verkligen så dryga som det sagts och som jaget har försvarat staden? Har det ständigt varit så? Var jaget själv likadan? Hade hon ens förändrats? Varför hade jaget inte sett detta innan?
Uppväckt ur inväxten vid T-cen fick jaget inom bråkdelen av en timme se ett vänligt ansikte som strålade mot henne i sann naivitet med de stora blå ögonen och den näpna framtoningen. Att återse symbiosen efter lång tid av längtan var fantastiskt och hon och jaget kastade sig ut på en Årstapromenad som under de gamla goda tiderna.
Dagarna förflöt. Påskgodiset förtärdes. Detet låg i köttkoma. Efter total motvillig köttavhållsamhet trycktes köttbit efter köttbit ner i det vidöppna gapet, ibland är det bra att ha en hök och en gök där nere i boet.
Det mest gnistrande var att återse Brodern. Han hade inte förändrats. Jaget började redan sakna honom vid första återseendet. Det är så sorgligt hur man kan sakna någon så mycket och veta att saknaden är för en lång tid framöver. Men när tonåringar växer upp dras bandet längre ut och blir mer töjligt ändock lika solid.
Efter mycket skratt, många kära återseenden och lika många kära oåterseenden bar det tillbaka hem. Ja, hem ni hörde rätt. När flyget seglade över Umedalen och passerade snöklungor och de många människor med snöslungor kändes det bra. Riktigt bra. Men lika sorgligt också, för hon visste att hon åtminstone inte skulle se den övervägande delen av de älskade fjollorna på ett bra tag framöver.
