Hysterikan med den svala handen
Näää. Nu alltså.
Jaget har ändå trots lovande om att behålla estetiken censurerat sitt studentliv till fördel för tentapluggande och politisk korrekthet. När man som student inte ständigt går runt i bakisdager har man tid att tänka på saker.
Och se vad jobbigt det är att tänka. Alla dessa saker som gör att man vill gå i bitar. Som att, varför är det så att som kvinna får man de egenskaper som blir över? Det som liksom blivit över efter att mannen definierat sig själv?
Jaget vill inte vara snäll och vårdande.
Hade jaget levt i början av 1900-talet hade hon varit värsta sortens hysterika. Och som de hysterikor man var i den borgliga överklassen eller den timida medelklassen (arbetarklassens kvinnor hade inte tid att vara hysteriska mellan barnafödandet, extraknäckandet och den allmänna misären) fick hon livmodern bortopererad eftersom ”det måste sitta i det kvinnliga, den här hysterin”. Synd att man senare kom på när männen började återvända från krig och sådant där annat manligt aggressivt att även dessa personer uppvisade samma symptom. Svimningar, utbrott och ångest. ”Oppps… Vi råkade visst operera bort din... ”
Det svaga könet. Det där andra. Som får det där som blir över och blir vald sist till allt.
1800-talet slutar mannen gråta. I alla fall offentligt. Sjukskötaryrket blir ett kvinnligt yrke. Nu när bedövning fanns i form av opium och lustgas behövdes inte starka män som kunde hålla i de patienterna som blev opererade. Kvinnorna fick ta över tempelriddarnas roll som det kristna helgonet, alltid redo med en sval hand mot en febrig manspanna. Och än idag är det likadant.
Vänta. Jaget måste ta lite kaffe.
Så. Hoppas jaget uttrycker sig rätt, det brukar ju påverka hur man lyssnas på.
Det värsta är ändå. ”Det där hände då”. Finns det något som överjaget förfasas över är det denna idealisering av nutiden. Ordet civiliserad trodde jaget skulle lämnats i en ouppbrytningsbar låda någonstans under kolonialismens guldålder. Men tydligen har någon återigen öppnat Pandoras ask.
Vi övertextualiserar vårt samhälle. Gör vårt samhälle till något så mycket mer önskvärt än vad det faktiskt är.
Vad vi gräver upp förändras med den tid vi lever i, vilket gör arkeologins idéhistoria så otroligt komplex.
